zivotjekratakzakajanje

Saknad.

Ja,vafan när de egentligen? Är detta saknad när jag ligger här och vill ha någon i min närhet? När jag vill ha honom med ett stort fucking H. Hans mjuka händer runt mina och på min rygg. När jag känner hans rörelse bara jag tänker på honom. Hans blick som kunde se rakt igenom mig. Han kände av allt jag tänkte inga ord behövdes. Ändå höll han om mig. Höll om mig som ingen annan kunde. Med honom kände jag mig trygg. Jag minns en gång, en sen sommar kväll. Regnet öste ner och vi satt på altanen medan vi lyssnade på regnet. Jag tyckte om honom så. Jag fick sån energi i min kropp när han var där. Det var lycka. Jag sprang ut som en idiot i regnet på den hala gräsmattan och hjulade. Jag hjulade av av den överskottsenergi just han gav mig. Han frågade mig om jag var galen men hans vackra smile. Inget svar behövdes han förstod allt. Vi stod och kramades i regnet. Inte fan visste jag att jag skulle vara ensam idag. Jag och han hörde ihop det visste jag, då. För han va inte som andra han var en människa som gjorde mig bättre som påverkade mig positivt. Jag har alltid fallit för badboys han var inte en sån. Jag såg det som ett tecken då jag aldrig tidigare tittat åt killar som han. Livet särade på oss, de var inte meningen att vi skulle stanna ihop. Jag frågar igen. Vafan är saknad? Är det detta som är saknad? Eller är det bara ensamhet? Jag är rädd för ensamheten. För vem fan är jag utan alla andra?

Vad ska man skriva egentligen. Jag vill inte avslöja mitt namn här på bloggen. Ni kanske frågar er varför? Det finns många anledningar till detta. Den viktigaste anledningen av dem alla är att jag jag är rädd. Rädd för att människor ska veta vem jag är under guld diademet. Under ett leende som man kan fråga sig är falskt eller äkta? För ibland frågar jag mig samma sak är det äkta eller är de falskt? Ni kanske ser mig som en vilsen person och det kan jag till viss del tycka själv. Ibland känns de som att jag tappat min identitet helt och frågar mig själv om jag verkligen lever. "Ligger jag verkligen här i min säng nu? Eller är alltihopa bara en dröm? Finns jag? Finns jag verkligen på riktigt?" Tankar som dessa har jag haft länge. Jag har en familj som hade gjort allting för mig. Det är jag tacksam för. Tyvärr räcker de inte hur mycket andra hade ställt upp när man själv känner att man bara passerar igenom livet utan att komma fram till någonting. Jag har många tankar i mitt huvud och jag har många gånger tänk att jag är en galen maniac och ja ska söka hjälp. Seriös hjälp. Men när jag vaknar dagen efter så sätter jag på mig guld diademet igen. Jag vill hitta mig själv.